1 Visste naturen, att världarnes Herre
Låtit sig föda i krubba och stall,
Alla dess alster, så större som smärre,
Skulle sig fröjda med himmelen all.
Lummiga ekar och dalar och lunder,
Skuggrika parker på jordenes fält
Skulle då lyssna till nådenes under:
Skaparen uppslår på jorden sitt tält,
Skaparen suppslår på jorden sitt tält.

2 Visste de torkade grässtrån på marken,
Att de fått vara ett bolster åt Gud,
Reste de upp sig och prydde den parken,
Där de tillförne förlorat sin skrud.
Solen sitt klaraste sken skulle kasta
Ock i det lägsta, det mörkastetjäll;
Midnattens tindrande bloss skulle hasta
Teckna, att mänskan i Kristus är säll,
Teckna, att mänskan i Kristus är säll.